Roger hade träffat henne på Ikea, där han varit för att köpa en lampa till sin kolonistuga. Han lade märke till henne på grund av den kortkorta kjol hon bar. Han rodnar lite för att hans blick söker sig till hennes ben. Han vänder bort blicken och går till avdelningen för lampor i varuhuset. Vad han söker är en golvlampa som skall stå vid läshörnan i stugan. Alla böckerna är utlästa, och han har nyss köpt en bok skriven av Anna Jansson, som heter ”Drömmen förde dig vilse”, med hennes karaktär Maria Wern.

Lampor finns en hel del att välja mellan. Han tar en som ser vettig ut och synade den noga.

– Ta den, den är fin.

Han vänder sig om. Bakom honom står kvinnan i kortkort.

– Jag såg hur du tittade på mig. Lampan är fin, den har nästan lika fina ben som mina.

Roger blir illröd i ansiktet och började stamma.

– Förlåt mig. Det var inte meningen att stirra.

– Det gör ingenting, jag tar det som en komplimang.

Han andas ut. Hon verkar trevlig och inte alls arg. Roger tar mod till sig.

– Jag tänker gå och dricka kaffe. Kan jag få bjuda på en kaffetår med tilltugg.

Roger är inte van att bjuda ut någon. Han är för det mesta ensam och har inte många vänner.    Intresset är sin kolonistuga, kvinnor och flickor är han nästan rädd för.

– Tack så mycket. Det ska bli trevligt.

Hon tar honom i handen, och de drar iväg mot varuhusets restaurang. Han beställer in kaffe och wienerbröd. Länge sitter de och skrattar över Rogers blickar på hennes ben och över hans tafatthet när hon konfronterade honom. Han kände sig bättre till mods nu, och vågar därför komma med ännu en inbjudan.

– Som du vet är det midsommarafton i morgon. Jag har en kolonistuga på ett koloniområde här i Helsingborg. Jag skulle bli hemskt glad om du ville komma och vara med vid festligheterna.

Vad skulle hon svara? Länge tittar hon på honom med sina blå ögon.

– Det tycker jag skulle vara jätteroligt. Men då måste vi presentera oss. Jag heter Maria och bor på Adolfsberg.

Roger presenterar sig och de kom överens om att han skulle hämta henne utanför gallerian på söderpunkten klockan åtta i morgon kväll.

Roger får plötsligt mycket att stå i. Han måste skaffa något att bjuda på. Han åker ner till city för att handla på systembolaget. Vin fungerar säkert. Själv brukar han dricka öl. Bestämmer sig småningom för en flaska Cava från Katalonien. Den skall hon nog tycka om. Några Carlsberg blir det också.

Den kvällen sitter Roger länge och läser i sin nya bok. Han får hålla tillgodo med en bordslampa. Golvlampan han skulle köpa, hade han i upphetsningen glömt att ta med sig från varuhuset.

***

 Klockan är nio på midsommaraftonskvällen. Roger och Maria sitter i tältet som fungerar som utskänkningslokal. Han kan inte ta blicken från rosen mellan hennes bröst. Hon ser spjuveraktigt på honom.

– Du tycker om den eller hur?

Han nickar och möter hennes blick. Han ler, för det är inte själva rosen han tycker om, utan omgivningen runt den.

Maria känner sig ovanligt upprymd. Det var länge sen hon träffade en så trevlig man. Hans nötbruna snälla ögon, och hans långa svarta hår, som är knutet i en hästsvans i nacken, gör att han får ett utseende som sticker ut. Det kantiga ansiktet kan man kanske inte kalla vackert, men han utstrålar en känsla av trygghet som Maria känner sig dragen till.

Roger sträcker sig efter vinflaskan och fyller hennes glas. Orkestern spelar upp till dans. Han reser sig och sträcker ut handen.

– Får jag lov?

Maria tar hans hand. Orkestern spelar ”två mörka ögon”. De dansar tätt ihop, men rör sig inte många meter. De märker inte att orkestern slutat spela, när de dansar bort från dansbanan och ut på gräsmattan. De står och håller om varandra länge. Efter ett tag går de hand i hand ut på grusgången. Snart är de framme vid Rogers stuga. Han tittar henne rakt i ögonen.

– Här bor jag.

Maria svarar inte. Hon drar honom mot ytterdörren, han öppnar och de går in. De står länge på köksgolvet i varandras armar.

Marias kjol ligger plötsligt på golvet, Roger lyfter upp henne och bär henne till sängen. Han lägger försiktigt ner henne, klär av sig och kryper ner vid hennes sida.

Roger vaknar av att solen sticker i ögonen. Han sträcker ut handen för att känna Maria, men hon är inte där. Avtrycket efter hennes kropp syns i madrassen. Roger går upp och ut i stugans kök. På köksbordet ligger en lapp med ett telefonnummer. Där står: ring mig, din Maria.

Han klär på sig och går ut i solskenet. Roger är på ett strålande humör. Han tittar på häcken runt stugan. Den behöver verkligen klippas. Häcken skulle varit klippt till midsommar. Han kommer att få styrelsen på halsen för det, men han bryr sig inte.

Han går blomstergången fram och beundrar de små koloniträdgårdarna vars gräsmattor är fint ansade, pioner och rosor trängs med allehanda blomster, och i en del kolonier har anlagts underbara små dammar där vattnet sprutade och glänste i solskenet. Han vinkar och hälsar glatt på kolonisterna som påtar i jorden. Det nya föreningshuset som håller på att byggas är nästan färdigt, åtminstone utvändigt.

Nere vid dammen i koloniföreningens utkant, står en klunga kolonister och pratar upprört.

– Vad står ni här och kacklar om?

Josef, koloniföreningens ordförande tar honom i armen och pekar mot dammen.

Roger stelnar till. Ibland näckrosorna i dammen ligger ett kvinnolik och flyter. Kvinnan är naken och hennes ansikte är krossat. Det är omöjligt att se vem hon är. Polisen, som anlänt, drar upp kroppen och sveper en filt om den. Roger stirrar på kvinnans vänstra hand. På hennes ringfinger sitter en stor ring, en ring som han sett förut. En orm slingrande sig runt en kniv, och kniven är nästan lika lång som fingret.

Roger är tillbaka i sin kolonistuga. Han är nervös och svettas ymnigt. Handflatorna är fuktiga och pulsen slår med snabba slag. Tänk om det var Maria som låg och flöt i dammen? Kroppen gick inte att känna igen, så illa tilltygad som den var i ansiktet. Men eftersom samma ovanliga ring satt på offrets finger, kunde han inte utesluta att det var Maria.

Han kom att tänka på telefonnumret hon hade lämnat. Lappen ligger kvar på bordet. Roger tar fram sin mobil och slår numret. Han hör signalerna gå fram, men ingen svarar. Han sitter länge med telefonen vid örat, men till slut stänger han av den.

Roger är trött och nedstämd, han går bort till sängen, lägger sig ner för att vila och har snart somnat.

”Det knackar på dörren. Roger går och öppnar, stelnade till och känner att hjärtat slutar slå. Utanför står kvinnan han sett i dammen. Hon är naken, vattnet dryper av henne och hennes ansikte är krossat. I handen, på vars finger ringen sitter, som han så väl känner igen, håller hon en blodig tegelsten.

– Mördare, jävla mördare, se vad du har gjort!

Hon skrek ursinnigt och viftade med tegelstenen framför hans ansikte, tar sats och lägger all kraft i slaget. Han både känner och hör sitt ansikte krossas. Benen bär honom inte längre och han segnade ner på golvet.”

Roger vaknar av att någon ruskar om honom. Han öppnar sakta ögonen och ser en kraftig man stå lutad över honom. Hade han drömt alltihop? Det kändes så verkligt, som om han var säker på att det hade hänt.

– Förlåt att jag tränger mej på. Jag knackade, men du verkar ha sovit förbaskat hårt, dörren var olåst så jag steg på.

Roger ser sömndrucket upp på mannen som fortsatte.

– Jag heter Viktor Dalbeck och jag arbetar för polisen här. Jag tänker ställa några frågor om mordet som hänt. Roger reser sig upp ur sängen.

– Jag vet inte om jag kan vara till någon hjälp. Jag är inte så social av mej här i föreningen.

Dalbeck ser länge på Roger.

– Säg inte det, enligt vittnen så var du igår tillsammans med en kvinna, och då verkade du fan så social. Ni gick härifrån tillsammans. Gick ni hit och hade lite rajtan tajtan i sänghalmen?

Roger rodnade och visste inte vad han skulle säga. Men han kunde inte glömma drömmen han haft. Kvinnan där hade kallat honom för jävla mördare.

– Okej, ge mej ett namn, vad heter kvinnan du var tillsammans med i går?

– Hon heter Maria, jag vet inte hennes efternamn, jag frågade inte. Vi träffades på Ikea och jag bjöd hit henne på midsommarfesten. Och ja, hon stannade här i natt, men när jag vaknade nu på morgonen var hon borta. Jag fick hennes telefonnummer, jag har ringt men hon svarar inte.

Roger visar Dahlbeck lappen med numret. Viktor tar upp sin mobil och ringer. Han sitter länge och lyssnar, men får inget svar. Han stänger av telefonen och tittar i sina papper.

– Du heter Roger Gustavsson, du är född 1 april 1974 och du bor på Rökullagatan 128 här i Helsingborg. Ditt födelsenummer är 740401-9953. Stämmer det?

Roger nickade och satte sig ner på sängen igen.

Dahlbeck vände sig om för att gå.

– Jag måste fortsätta nu, men jag återkommer. Du är härmed förbjuden att lämna Helsingborg. Om du gör det kommer du att häktas misstänkt för mord, och jag kommer personligen att lotsa in dej i häktet, är det förstått?

Roger nickade igen. Dahlbeck gick ut och stängde dörren efter sig. På grusgången utanför nästa kolonistuga stannade han och tar upp sina papper om kolonisterna, som han fått av kolonins styrelse. Han suckar när han ser hur många stugor som måste besökas. Det här skulle ta hela dagen och kvällen i anspråk. Han går in genom grinden, fram till dörren och knackar på.

Viktor är hemma i sin lägenhet på söder. Han är trött efter att ha intervjuat alla kolonister. Enligt klockan på väggen, är den redan elva på kvällen. Han går in i badrummet för att duscha och raka sig.

I badrumsspegeln ser han ett ansikte av trött man. Ansiktet är väderbitet och kinderna fulla med små kratrar efter vattenkoppor i tonåren. På kinderna och näsan har ytliga blodkärl spruckit, ett tecken på långvarigt och högt alkoholintag. Vid tinningarna har det svarta håret gått över i grått, och under näsan sitter en vildvuxen valrossmustasch, som också den fått gråa stänk. Viktor suckar, klär av sig och går in i duschen.

Undrar om inte Roger Gustavsson vet mer än han vill säga? Inget nytt hade kommit fram vid förhören med de andra kolonisterna. De flesta hade sett Roger med en kvinna, sett dem dansa och gå bort mot Rogers stuga, men inget annat. Ingen hade sett Maria lämna stugan på morgonen. Hade hon kanske lämnat Roger på natten då han somnat, och träffat på någon annan?

Efter att ha rakat och klätt på sig går han in i vardagsrummet.

Viktor tar fram en flaska Chivas Regal som är 12 år gammal, slår upp ett litet glas till brädden och sätter sig i fåtöljen. Han sveper whiskyn i ett drag, sträcker sig efter flaskan och fyller glaset igen. Ett välbehag sprider sig i kroppen. Hans blick fastnar på fotografiet som står i bokhyllan framför honom. Fotot föreställer hans fru sedan 25 år. För ett och ett halvt år gick hon bort i cancer.

Läkarna sa att det var en allvarlig form av cancer. De kunde inte göra något. Han hade kallat dem för amatörer och outbildade kvacksalvare. Han hade tiggt, skrikit och på sina bara knän bett att de skulle hjälpa henne, men de kunde inte.

Efter det hade Viktor blivit en annan människa. Han hade lämnat de få vänner han haft. Hans dotter och barnbarnet hade inte sett mycket av honom. Hans arbete som polis hade helt uppslukat honom. Viktor såg sig själv som en tvådelad person. Utåt en normal man som sköter sig, inåt en söndertrasad själ som inte bryr sig om vad som händer med honom.

Han tar glaset och tömmer det. Tårarna börjar rinna. Fan att han skall vara så blödig. Gråten kommer alltid när han tänker på Lena. Men tårarna kommer också när han ser en känslig film, eller om ett barn far illa. Men nu hjälpte nog spriten till också.

Viktor reser sig från fåtöljen. Går bort till skrivbordet och drar ut översta lådan. Längst in ligger en revolver och en ask med passande ammunition. Han plockar upp vapnet, öppnar asken och tar ut en patron. Med vapnet och kulan i handen går Viktor tillbaka och sätter sig. Han slår upp ett nytt glas whisky, tar upp revolvern och stoppar in kulan i cylindern. Den har plats för sex. Det är tredje gången han spelar Rysk roulette. Han har fem chanser av sex att skottet inte skall gå av. Vid de två tidigare försöken har revolvern klickat. Kanske är det tredje gången gillt. Viktor snurrar cylindern i handflatan. Spänner hanen och blundar. Med pipan mot tinningen håller han andan. Fingret sluter sig runt avtryckaren.

*